kät: vuxen? vem då? jag? näee...

Idag träffade jag äntligen T; mycket efterlängtat då vi båda har haft svårt att passa in en tid som funkar för båda i våra viktiga och upptagna liv (ironi på högsta nivå). Ett ytterst trevligt samtal blev det och samtalsämnena flödade under vår tre timmar långa fika. Tog en promenad hem och hjärnan gick på högvarv- vad var det vi hade diskuterat egentligen? Relationer som blir alltmer seriösa, graviditeter - både önskade och oönskade sådana, sex (fast inte på en fnitternivå, utan vi la ribban högt för en gångs skull. Hah!), jobb, HIV, mammaledighet, sextrakasserier på jobbet, karriärklättrande - you name it.

Hade precis kommit innanför dörren när J ringde. Efter en timme la vi på luren, men vad hade sagts? Okej, vi bestämde dejt i nästa vecka då vi inte har setts på drygt ett år, men vad bestod samtalet av i övrigt? Relationer som blir alltmer seriösa, karriärklättrande, graviditeter, knoddar - you name it. Igen.

Vad hände med tiden då man undrade hur det skulle vara om han, han som man var lite kär i, bjöd upp en till sista snöbollsdansen på klassdiskot i 6'an? När man i smyg lånade syrrans läppenna och målade ett alltför tjock streck längs med munnen? När man, på fullaste allvar, önskade sig Absolute Music 24 i födelsedagspresent? När Kropp & Knopp var ens egen lilla Bibel? (Tack för allt du har lärt mig, KP!)

Skall dock påpekas att både T och J har ytterst seriösa relationer med sina repsektive, men vad har jag att säga till mitt försvar då jag faktiskt kände ett uns av tillfredsställelse efter båda dessa samtal? Håller jag på att bli vuxen? Hu, hemska tanke. Eller?